Idag var jag och min kärlek på föreläsning med två tjejer, Linda och Lindi, där den ena har diabetes typ 1 och den andra är epileptiker. Linda som är diabetiker pratade om sin resa till Indonesien, medans Lindi berättade om livet i Central Amerika. Där hon hamnade efter flera månader av ångest och rädsla av krampattaker. Jag mindes själv anledningen till att jag ville ut att resa, en längre resa, efter att jag fick diagnosen diabetes typ 1. Jag skulle inte leva efter min diabetes, utan min diabetes fick leva efter mig. Jag ska inte behöva undervika något eller inte uppleva några drömmer bara för att jag råkar ha en trasig bukspottkörtel. Vad är din anledning till att du åkte på en långresa??? Drömmar, bevis?

Det som jag insåg under föreläsningen var att anledningen till att jag älskar att resa är för att jag då kan se att jag är en väldigt liten del av universum. Jag menar, man inser att ens problem som man ser som så stora och så viktiga, egentligen är ganska små och oviktiga. Man kanske tycker att livet suger för att man har diabetes eller man blir upprörd för att hissen stannar på alla våningar när man själv behöver komma till våning 9. Man kanske tycker att stortån har en ful nagel, upprörd att skrivaren inte fungerar eller att telefonräkningen är högre än vanligt. Dessa små problem har ingen betydelse för resten av världen, inte heller för din partner, mamma eller vän. Vill påpeka att jag inte menar att "attakera" någon specifik individ, men jag menar att vi har ganska oviktiga problem och ting som upprör oss. Genom att vara denna lilla del av universum är man är en del av någonting stort. Men om man tror att man redan är "stor" och att ens liv är det viktigaste, att man har riktiga problem, så tror jag inte att man upplever och förstår det hela. Att vi alla lever på denna jord tillsammans och att vi borde älska, istället för hata. Att man ska prata med främmlingar på tunnelbanan, bjuda på ett skratt, sig själv och massor av kärlek.... Nu känner jag att det börjar bli lite "Flower Power" känsla i inlägget. Men.... om vi ska sätta en "stämpel" kan det lika bra vara den.

Nu låter det som om man mår bättre av att se andra människors "skit" eller problem, men jag tror inte att man mår bra av att se andra lida, utan utav att se att man inte har det så dåligt som man har det. När man inser hur liten del man är av detta universum, kan man njuta av att uppleva en annan kultur i djungeln, Indien, Syd Afrika eller annan plats. Där man får träffa spännande människor som levt ett liv som är motsatsen till din, att höra deras historien, åsikter och tankar. Nu menar jag inte heller att jag inte är glad för dom vänner jag har, för dom har också levt liv jag inte levt och dom ger mig otroligt mycket. Allt man behöver göra är att fråga så lär man alltid något nytt från alla människor man möter. Man behöver inte ens hålla med personen i frågan för att lära sig något. Man lär av människors syn på livet, även om det inte passar in i din syn på livet och världen.

För somliga är definitionen för "Trygghet"; familj, jobb och hus. Men för andra är "Trygghet" att lära sig, utvecklas, utbyta tankar att få leva genom att resa. Givetvis kan man vara båda. Man kan ju faktist utvecklas även när man har familj. =) Som jag läste i en annan blogg, man flyr inte från något och man uppskattar inte det man har, genom att vilja resa och se andra människors liv.

Massa kärlek från Välbefinnaren