Mina funderingar och tankar kring diabetes är givetvis många. Vill börja med att säga att de inte är synd om mig, nålar och sprutor gör inte ont (bara om man stoppar in nålen i en muskel) och man får inte sjukdomen av att äta för mycket godis. Eller nu ljuger jag lite, diabetes typ två kan man få om man äter mer socker än vad kroppen kan ta hand om och då gäller de också godis. Det där med synd-om så trivs jag inte i situationer när folk tycker synd om mig, och jag tror att de kan vara anledningen till att jag inte vill höra något sånt.

Jag menar, varför skulle det vara synd om mig. Givetvis förändrade det mitt liv, nu måste jag räkna kolhydraterna i varje måltid och ta sprutor utefter de (1enhet/10g kolhydrater ungefär, lite mindre kolhydrater/enhet). Efter en kväll med vin eller drinkar går jag aldrig och lägger mig utan att äta, eftersom att alkohol drar ner blodsockret i botten när de går ut kroppen av någon anledning. Jag har ALLTID med mig min väska med sockertabletter och en muslibar ifall att blodsockret faller för fort, men ochså alltid test-kitet för att ha möjligheten att kolla blodsockret när som helst. Och då också sprutor för att jag ska kunna äta när jag vill, eller ta en lite shot om nivån är för hög. Som diabetiker bör jag inte äta för mycket socker eftersom att sockerhöjningen/kurvan blir alldeles för stor, istället för lite "vågigt" som när man äter fullkorn. Givetvis är socker något som alla bör begränsa i sin vardag och sina måltider!!! Det finns andra människor man ska/kan tycka synd om, till exempel dom som är olyckliga!! (Jag är också olycklig ibland, men det har inget med min diabetes att göra. Länge sen jag grät på grund av min diabetes)

Diabetes har fått mig att söka mig till människor som har samma sjukdom, när jag bodde i Brighton såg jag en dag en liten broschyr om ett gäng unga diabetiker som träffades. Självklart ringde jag upp killen Alex som var "ledaren", Alex blev en av mina bästa vänner. Alex, jag och många andra diabetiker träffades, delade erfarenheter, frågade varandra om råd, utbyte tankar och skämtade om saker som icke-diabetiker inte förstår. Detta hjälpte mig otroligt mycket, hjälpte mig att förstå!!!

Ja må ha en sjukdom (eller ett tillstånd) där man behöver se till att blodsocker nivåer är inom rimliga gränser, så att man underviker komplikationer i framtiden så som njurproblem, synfel (till och med blindhet) och amputation om man verkligen inte tar hand om din hälsa.  

Ibland när man går till doktorn och få reda på att blodsocker nivår är högre än vad den borde vara så kan man få lite ångest och må dåligt. Man mår dåligt för att man känner sig misslyckad och inte klarar av att ha balanserade värden, för de tycker ju doktorn att man ska ha! Men så pratar med någon annan med diabetes, eller mamma, så inser man att man inte är ensam och att det är många som har samma problem som mig.

De som är de svåraste med att leva med diabetes är att räkna ut hur mycket insulin jag ska ta för varje måltid. Ett litet äpple tar jag en enhet för, ett stort tar jag två enheter för. Men att ha en tallrik med spagetti och köttfärssås och sen gissa hur många gram kolhydrater det är på tallriken är det svåra. Och oftast får man det fel! Tar jag för lite insulin blir sockernivån i kroppen för hög, om jag istället tog för mycket så får jag en insulinkänning/hypo (eng slang). Båda tillstånden får mig att må dåligt!!


Krm kram