Välbefinnaren

I måndags vaknade jag inte av mig själv, eller larmet, på morgonen. Jag vaknade långsamt av att mitt blodsocker steg efter att min pojkvän tryck i mig dextrosol och fått mig till att dricka ett glas juice. Han säger att det är en sån underlig syn att få säga "Juice" , och min reaktion är att jag sätter mig upp, dricker och sen tuppar av igen. Mitt undermdvetna vet att jag behöver socker och lägger därför all energi på att dricka det där glaset. Efter en stund är jag vaken men skakis! Just i tisdag var jag besviken, arg och ledsen på mig själv för att blodsckret är så lågt på morgonen. Dagen innan var jag hos min diabetes sjuksköterska och fick reda på att blodsockret var lite högre än det borde. Så då blir man sur på sig själv för den skullen istället. Morgonen började med ett gråtutbrott där jag bara skrek rakt ut att jag är en LOSER! Varför frågade pojkvännen, jo för att snittvärdet är för högt och för att jag inte kan vakna utan lågt blodsocker på morgonen. Varför finns det ingen balans, varför är det inte bara lagom, varför ska det vara så svårt?

 

Det är såna dagar som är dom svåra dagarna, hela grejen med att ta sprutor, kolla blodsockret, undvika socker (som är skit ändå) är ingenting som stör mig alls. Det är den där obalansen som bara jag kan påverka som stör mig!